|
Bekännelser
898532494
Jag har en pojkvän som är det viktigaste i mitt liv. Jag känner att jag lätt kan prioritera han och hans vänner före mina egna eller överhuvudtaget mina behov.
När ni läser detta tycker nu säkert att jag är patetisk och bör söka hjälp eller något. Men jag bara inte lägga ner tid i mitt liv för det finns inget som intresserar mig längre.
När jag är ensam känner jag att min ångest kryper mig under skinnet och väntar bara på att få börja växa.. tacka fan att man får ångest på jobbet.
Och nu när jag tänker efter.. så lovade jag mig själv att aldrig vara beroende av någon. Jag är stark i mig själv och jag behöver ingen annan.. Jag är social och stöttar andra när de behöver hjälp. Men nu är allt omvänt och jag behöver alla mer än någonsin..
Fan varför är det lönt att andas när man inte orkar fixa till sitt fel.
Gå till sida:
|